Ja, man kan säga att mitt liv består av berg och dalbana så som alla andras .. I alla fall, jag och min bästa vän bröt våran vänskap för våran skull. Vi mådde inte bra i den relationen. Men ändå om vi sluta prata och ta kontakt med varandra, så finns hon i mitt hjärta och aldrig någon som jag kommer att glömma. Visst hade hon sina brister så som jag har. Men då såg man inte sina egna fel. Man kanske behöver en paus eller bara ta avstånd från varandra? Vem vet man kanske växer och får en större perspektiv. Under dessa månader då vi inte har haft kontakt med varandra så har jag insett att jag är starkare än jag ser ut och att oavsett vad som än händer så finns det alltid någon där.

Det är två stora steg som jag har förstått och insett. Vilket skrämmer mig och känslorna tär på en. Det handlar inte bara om det utan tanken på att arbetsträna gör mig vettskrämd och tankar kommer upp så som fixar jag det? Händer det igen? Dömer dom mej?

Någon glädjande som har inträffat är att den vänskapen som jag har brutit upp med, är att vi har börjat ta kontakt med varandra igen och det kändes tryggt och säkert. Vi nämnde båda att vi saknar varandra och älskar varandra. Det kändes lätt och öppet att prata om det.

Vi får se hur det går ??
Tack för mig!

Jo jag vet har redan skrivit idag.. Men var tvungen att ventilera ut detta. Känner en tomhet inom mig och det känns som att alla dissar mig. Funderar starkt på att arbeta med en plan, men jag vet samtidigt att det inte händer.

Nja, tror att jag har svårt med att behålla maten antagligen för ett syfte som jag inte kommer nämna överhuvudtaget. Ja jag vet att jag inte borde nämna den delen när jag har denna attityd. Men vart grinig och irriterad länge..

Tisdag!

Väl, jag har börjat ta tag i min examens som jag har skitit i fullständig. Det är mycket jobb, men hoppas att det blir ett godkänd. Där efter funderar jag på att läsa upp ett gymnasiebetyg, får se hur det går men men .. Ja, idag har jag även vart hos läkaren där de har konstaterat att jag har antagligen allergi lr inflammation. Men testerna återkommer med svar. Det förklarar min dåliga humör och huvudvärk, samt trötthet .. Läkaren blev jag förbannad på för hon dömde mig och det har aldrig hänt innan, för tyckte att man borde visa mer empati och respekt men nej! Jävla sjukvård, kommer aldrig ifrån allt detta. Ska bli skönt att prata ut om det i morgon hos A, psykoterapeuten och bara gråta ut det. Att bli arg är ingen idé för då får man inte vara kvar överhuvudtaget.

Idag så hade jag ett möte på AF, kl 9. Där syftet var att se till att ja kommer in ett arvet och få tillbaka min arbetsförmåga. Det första är att jag ska börja med 2 timmar fem dagar i veckan under tre månader. Därefter får man se efter om det behöver utökas eller fortskridas. Det handlar om slutresultatet och utvecklingen. Vi kom fram till att vi börjar främst först inom äldreomsorgen och sedan inom personlig assistans.

När jag var klar på AF, så var det dags för ett möte med Anders, min psykoterapeut och psykolog. Trevligt blir det aldrig, för på något jävla envist sätt får han mig att gråta. Det är irriterande då jag försöker att inte visa mig svag .. Men han kan se rakt igenom mig.

Främst hatar jag att befinna mig på dessa möten. All rädsla, ångest och skamskuldkänslorna man får under mötena.

Hejsan allihopa!

Såg på blogg statistiken att det var ett tag sen man skrev ..

Jag ska inte komma med ursäkter till varför jag inte har skrivit på ett tag. Sanningen är att jag har helt enkelt glömt och haft så många tankar att fundera över.

Min sommar har vart jävligt jobbigt kan jag säga. Det är inte så att jag jobbar, utan nu är det så här att mina föräldrar tvingar mig att söka jobb, fast jag är inte redo. (Pga sjukskrivnings orsaker)

Denna påtryckning från föräldrarna skapar flera känslor inom mig så som panik, ångest,, stress spänning etc. Men främst RÄDSLA.
Tänk om jag får samma problem? Hur ska jag gå igenom samma skit igen utan att få ett brustet hjärta? Tänk om jag får tilltror till folk igen? Tänk om jag blir mer öppen än instängd?

Sådana frågor kommer upp hela tiden, som strider inom mig OCH det är inte allt.. Förutom att jag håller på att må bättre, nja lite i alla fall så blir jag verkligen irriterad på min familj. Som består av 5 barn (inklusive mig) och så 2 föräldrar . . Jag har kommit underfund med att jag är svarta fåret, den misslyckande och den jobbiga.. Mina syskon vägrar prata med mig när vi är själva så jag blir arg när man inte får ett svar. (Så håller dom på med när föräldrarna inte där.) och när pärmen frågar bad som har hänt spelar dom oskyldiga så som att dem har svarat mig.

Förutom detta så har jag en lillebror som konstant retar mig och till slut får jag nog och går därifrån .. Det har slutat med att jag stannar hemma hellre själv i mitt rum lr min egen lilla hörna.
DU, Angele har MÅL och VILJA!


Men som sagt så som min psykolog har sagt, jag ska inte klaga för det finns de som mår sämre under olika orsaker eller dylikt . .

1. Det finns de som inte har mat lr någon bostad
2. De som inte har någon familj
3. De som missbrukar eller håller på med något kriminellt
4. De som inte har några mål eller någon vilja
5. De som har ett självskadebeteende
6. De som har förlorat tron och hopp om livets olika förhoppningar och mål.
7. De som saknar framtid

Att se denna listan får mig att inse, visst har jag det bättre men på ett sätt anser jag att de som lever under dessa förutsättningar på listan så beundrar jag och har ett mod!
Det kan vara så att de har skapat sin framtid under dessa förutsättningar pga någon annan ska må eller få det bättre. Jag beundrar även att de fortsätter kämpa fast livet ger dem miotvindar, även när man minst som anar det vill ge upp.

För man har aldrig insett att man har förlorat förrän det är borta!!!!

Måndag

Vad ska man säga då. Söndags kvällen fram till måndags morgon har jag inte sovit ett dugg .. Hur kommer det sig? Jo, jag har inte känt mig orolig eller stressad överlag utan mer inte haft hopp eller vilja till något.

Jag hade ett prov, ett skriftligt förra veckan och jag vet att det gick åt skiten och idag så skulle jag ha ett kunskapsprov (där faktan är baserad på)

I alla fall när man kommer idag till skolan vid nio så sätter jag mig ner med läraren . . Där konversation gick till så här;

Läraren: du klarade inte den skriftliga provet men i och med att du har lagt så mycket energi på den första momenten så kommer jag att göra en särskild prövning på det eftersom det skulle vart slut förra veckan.
Men jag vet att du har kapacitet till det. Sen är det en yrkes skada från universitet. Men i allafall jag kan ge fig ett vg om du fixar detta papper och så nästa gång du gör en särskild prövning hos mig är jag övertygad om att du får ett MVG

Jag: tack och jag håller med dig men jag gör papperet.

Så under tiden jag gjorde papperet så fick jag ta rast medan han läste igenom den och sa att den såg bra ut och jag skulle fortsätta.

När jag var klar med provet så tog jag en rökpaus för att han skulle ögna igenom skiten och det slutade med glädje att jag får ett VG!

Tack vare läraren så har jag aldrig fått så många chanser så som han gav mig under en prövning. Vilket man inte får göra.

Hej!
Man kan inte tro vad fort tiden går .. Min dag har vart så där; min lillebror blir 19 år och så klart slår familjen på stort! Samtidigt får man reda på att lillsyrran ska sova på hotell i Gbg nästa vecka och åka på kryssning veckan därefter. Inte så roligt! Tyvärr så hade jag inte fått denna privilegium och nej jag får inte ens vara ute i hela två timmar med mina vänner. Men som sagt när man är svarta fåret så händer det att man blir som en fånge, helt fängslad! Men jag orkar inte säga emot eller bråka, för att man vet att det blir så att jag har fel och dom rätt! För dom behandlar mig som en bebis, och jag blir irriterad för att de inte visar hänsyn eller respekt mot mig när jag pratar med dom, tex ej svarar eller undviker mig. Så jobbigt har det aldrig vart som idag. Men men inte konstigt att man känner för att ta livet av sig och bara njuta .. Ibland så känns det så rätt när jag lyssnar på låtarna hold on och the day i die is the happiest day of My life av GC! För jag förstår verkligen!

En torsdag.

Min söta och underbara bror tog studenten igår, en onsdag. Vad tiden går fort, minns när han var 3 år och vi lekte med lego. Dom tiderna saknar man.
Nu, även om jag älskar honom undermedveten så hatar jag honom ytligt. Nu när han var 16 år fram tills nu, insåg man vilken pina han är och vad elak han är. Det är störande att han är riktigt pina mot just mig och ingen annan i släkten. Varje gång släkten samlas så hör man hans tjatter mot mig utan att jag har ens fått uttala mig. Min psykoterapeut tycker att jag överdriver, tyvärr så gör jag inte det. Han gör min dag till en katastrof. Han kan säga ^åk till psyket^. Jag borde ta åt mig, men efter ett ta så tycker man att det bör få ett slut, men nej så är inte fallet. Till slut så undrar man om man ska ta en annan väg ut.
Ni tror att det är bara flytta och du är myndig, men nej så är det värderingar, religion och kultur som spelar stor roll. Oftast tänker jag varför just jag? Hur mycket ska jag byta skepnad så att folk ska förstå att något är fel?

Jaja, struntsaks!
Åter till studenten.
Idag, en torsdag så var det tänkt att jag skulle studera hela dagen, men nej. Jag är tvungen att vara den som ska hjälpa till! Jag blir galen, min familj består av tre flickor (inklusive mig) och två killar. Men tanken är att tjejerna ska hjälpa till, men min tvilling (jobbade) och den yngste flickan var istället med dom andra och hade Kul medans ja var tvungen att gå fram och tillbaka hela tiden, ''hämta dit och datt''
Man kan säga att jag blev riktigt irriterad, och mina föräldrar säger att dom inte favoriserar någon eller nån. Men åter igen bevisar dom att jag och min tvilling är dom som behandlas orättvis

Men att klaga hjälper ju inte och även om man säger ifrån så har man fel. Jag vet inte hur jag ska handla för att det ska bli en rättvisa!

En notering: jag säger inte att jag är ensam om problemet, men att jag verkligen kan sätta mig in i den personens situation.

Har ni några tips eller förslag? Så får ni gärna kommentera.