Ja jag vet, det är helt otroligt från att vara en duktig tjej till att hamna i bråk! Uff, att jag alltid hamnar i sådant. Hur allt började?

Vad ska man säga; jag är en vanlig tjej på 26 fyllda (vad gammal man känner sig) och jag försöker bearbeta mitt liv så fort det och så tryggt som möjligt. Jag har alltid vart den mönstrade eleven som alltid följer systemet även om man har medelmåttiga betyg. Jag råkade ut för mobbning både i skolan och hemma. Min uppväxt hemma har inte vart så bra heller, precis som några få upplever (svarta fåret så räkna ut) . . Det handlar inte om att jag inte sköter mig eller så, tyvärr så lever jag inte till mina föräldrars förväntningar av en god elev och dotter. Så det har hänt någon gång att jag har gjort dumma val som jag ångrar..I alla fall innan det spårar ut helt så ska jag ta det från början; Första gången jag verkligen har fått en varning i skolan så handlade det helt enkelt om att jag hjälpte en tjej i skolan att studera, och en tredje tjej hade anmält detta för en lärare och sagt att den tjejen som jag hjälpte utnyttjade mig för fusk. Det hela resulterade ned att den tjejen som fuskade blev dur och arg på mig. Så en dag i skolan under en rast så hälsar jag normalt (ovetandes om att händelsen anmäldes) så började hon skrika ut fula ord som man helt enkelt får inte nämnas i Sverige. När hon gjorde detta så bad jag henne flera gånger att inte säga så, tyvärr fortsatte hon tills JAG började bråka och slåss. Grejen var att jag blev sur för att hon beteende sig så inför en omgivning med folk och detta tar man upp mellan 4 ögon. Men i alla fall det hela sluta med att mina vänner fick komma emellan för att jag inte skulle bli mer arg. För att göra rätt för mig gick jag och tala om händelsen och att det var mitt fel att jag började med att slåss pga hon hade skrikit ut dessa ord. (Orden minns jag inte) ... Efter några veckor kom hon fram till mig och bad om förlåtelse och sade att jag hade rött och att det var bättre så här.

Men nu kommer en annan händelse som hände bara för två dagar sen, jag satt och studerade med en kollega i studieverkstaden då läraren som skötte studieverkstaden informerade om att hon var tvungen att gå iväg några minuter. Så Jasemin kan du tala om för folk att jag inte ät tillgänglig om de söker för hjälp lr mig. Då svarade jag självklart. För jag är ändå här i tjugo minuter

Så efter 5 minuter kommer en tant på 40 in, hon ser ungdomlig ut för att vara 40 år. Då gock konversationen till då här:

Jag: ursäkta, ska du vara här ett tag?
Tanten: vaddå??
Jag: jo Johanna ..(fick inte slutföra min mening förrän hon kommer in och säger)
Tanten: jo jag vet, jag har pratat med Johanna och jag är inte dum och tror ni inte att jag vet.
Jag: varför skriker du?
Tanten: jag skriker inte.
Jag; jo det gör du och hur i helsike skulle jag veta att du har träffat henne innan.
Tanten: det enda ni gör är att tjata och klaga på mig.

DÅ blev jag så förbannad att hon som satt också i studieverkstaden fick ta mig ut för att lugna ner mig. Vi gick denna läraren och beskrev händelsen. Där hon rådfråga mig till att låta det vara eller prata med henne. Jag talade om att det funkar ju inte ens, så fort man försöker föra en logisk diskussion så smiter hon.
Sen så gick jag till min psykoterapeut och pratade med honom om detta och han kom fram till att om hon skulle komma fram till mig och säga något så har jag rött i att säga att jag inte vill diskutera med henne. Och jag frågade honom också om jag har en aoura som säger "jag är ute efter bråk"
Enligt honom så handlar det om att jag befinner mig vid fel tillvunnit och att alla gånger hamnar jag i mellan och det är inte mitt fel varje gång.
Tanten verkar också må dåligt och därför har hon ett sådant beteende.
Jag sade till min psykiatern att oavsett om man inte mår bra ska man inte bete sig på detta sättet och man har otalt med någon bär man göra det mellan 4 ögon. För hennes problem är inte mitt problem

Och i dag då kommer huvudansvarige för studieverkstaden fram till blyg och ville veta händelsen dör jag förklarade ovanför, hennes slutsats var att den tanken och tredje personen hade otalt med dem andre personen. Så hon skulle höra alla hennes versioner. GAHA man skiter i allt snart känner jag!!!!!!!!

Ja jag vet, det är helt otroligt från att vara en duktig tjej till att hamna i bråk! Uff, att jag alltid hamnar i sådant. Hur allt började?

Vad ska man säga; jag är en vanlig tjej på 26 fyllda (vad gammal man känner sig) och jag försöker bearbeta mitt liv så fort det och så tryggt som möjligt. Jag har alltid vart den mönstrade eleven som alltid följer systemet även om man har medelmåttiga betyg. Jag råkade ut för mobbning både i skolan och hemma. Min uppväxt hemma har inte vart så bra heller, precis som några få upplever (svarta fåret så räkna ut) . . Det handlar inte om att jag inte sköter mig eller så, tyvärr så lever jag inte till mina föräldrars förväntningar av en god elev och dotter. Så det har hänt någon gång att jag har gjort dumma val som jag ångrar..I alla fall innan det spårar ut helt så ska jag ta det från början; Första gången jag verkligen har fått en varning i skolan så handlade det helt enkelt om att jag hjälpte en tjej i skolan att studera, och en tredje tjej hade anmält detta för en lärare och sagt att den tjejen som jag hjälpte utnyttjade mig för fusk. Det hela resulterade ned att den tjejen som fuskade blev dur och arg på mig. Så en dag i skolan under en rast så hälsar jag normalt (ovetandes om att händelsen anmäldes) så började hon skrika ut fula ord som man helt enkelt får inte nämnas i Sverige. När hon gjorde detta så bad jag henne flera gånger att inte säga så, tyvärr fortsatte hon tills JAG började bråka och slåss. Grejen var att jag blev sur för att hon beteende sig så inför en omgivning med folk och detta tar man upp mellan 4 ögon. Men i alla fall det hela sluta med att mina vänner fick komma emellan för att jag inte skulle bli mer arg. För att göra rätt för mig gick jag och tala om händelsen och att det var mitt fel att jag började med att slåss pga hon hade skrikit ut dessa ord. (Orden minns jag inte) ... Efter några veckor kom hon fram till mig och bad om förlåtelse och sade att jag hade rött och att det var bättre så här.

Men nu kommer en annan händelse som hände bara för två dagar sen, jag satt och studerade med en kollega i studieverkstaden då läraren som skötte studieverkstaden informerade om att hon var tvungen att gå iväg några minuter. Så Jasemin kan du tala om för folk att jag inte ät tillgänglig om de söker för hjälp lr mig. Då svarade jag självklart. För jag är ändå här i tjugo minuter

Så efter 5 minuter kommer en tant på 40 in, hon ser ungdomlig ut för att vara 40 år. Då gock konversationen till då här:

Jag: ursäkta, ska du vara här ett tag?
Tanten: vaddå??
Jag: jo Johanna ..(fick inte slutföra min mening förrän hon kommer in och säger)
Tanten: jo jag vet, jag har pratat med Johanna och jag är inte dum och tror ni inte att jag vet.
Jag: varför skriker du?
Tanten: jag skriker inte.
Jag; jo det gör du och hur i helsike skulle jag veta att du har träffat henne innan.
Tanten: det enda ni gör är att tjata och klaga på mig.

DÅ blev jag så förbannad att hon som satt också i studieverkstaden fick ta mig ut för att lugna ner mig. Vi gick denna läraren och beskrev händelsen. Där hon rådfråga mig till att låta det vara eller prata med henne. Jag talade om att det funkar ju inte ens, så fort man försöker föra en logisk diskussion så smiter hon.
Sen så gick jag till min psykoterapeut och pratade med honom om detta och han kom fram till att om hon skulle komma fram till mig och säga något så har jag rött i att säga att jag inte vill diskutera med henne. Och jag frågade honom också om jag har en aoura som säger "jag är ute efter bråk"
Enligt honom så handlar det om att jag befinner mig vid fel tillvunnit och att alla gånger hamnar jag i mellan och det är inte mitt fel varje gång.
Tanten verkar också må dåligt och därför har hon ett sådant beteende.
Jag sade till min psykiatern att oavsett om man inte mår bra ska man inte bete sig på detta sättet och man har otalt med någon bär man göra det mellan 4 ögon. För hennes problem är inte mitt problem

Och i dag då kommer huvudansvarige för studieverkstaden fram till blyg och ville veta händelsen dör jag förklarade ovanför, hennes slutsats var att den tanken och tredje personen hade otalt med dem andre personen. Så hon skulle höra alla hennes versioner. GAHA man skiter i allt snart känner jag!!!!!!!!

En Måndag!

Helt otroligt haft den bästa helgen med sol, och sval vind. Helgen har tillbringats med Bine och terrassen. Dock får man inte missa med studerande av psykologi. Som jag finner väldigt intressant.

I allafall tillbaka till måndagen, jag vaknar upp vid sju och tanken är att dra till KOMVUX vid åtta för att få arbetet klart. Min pappa och jag åker iväg helt ovetandes om denna tragiska dag. Solen skiner och jag är motiverad och glad för första gången på flera veckor.

I skolan så tar jag mig en kopp kaffe och börjar studera framför datorn. Sedan så kommer Bine och pluggandet tar mer fart och min handläggare kommer och frågar hur det går. Inget kunde kännas bättre . .

Efter tio minuter så hör jag Bine säga att jag måste se över min mobil, jag har fått massa sms och samtal. Jag börjar bli orolig. Vem vill få tag i mig så här tidigt. Jag kollar på telefonen och ser att det är familjen. Så ja försöker att ringa och ringa men inget svar.

Så kommer samtalet som ja har försökt att tränga bort och inte vill veta.
- farfar är jätte dålig.
Det första jag gör är att ta mig från skolan och iväg till honom.
Men när ja väl är där så märktes detta på en gång att min farfar och älskade vän mådde jätte dålig.
1. Han led
2. Så som han försökte ta luft
3. Andningsuppehåll
4. Försökte stanna så länge vid liv som möjligt. För familjens skull

Det jobbigaste var att se hur han led och förökade verkligen att släppa taget. Man kan säga att man såg hur han dog och det är det värsta ett barnbarn kan göra. Alla i våran familj samt alla andra som tillhör vår släkt var där. Han fick nattvarden och farmor sörjde så gott det gick. Att höra henne säga flera gånger från sitt hjärta, varför du och inte jag? Hur kan du lämna mig ensam? Nu får du inte se de andra barnbarnen växa upp? Eller se dom gifta sig? Sådana ord rann tårarna från min kind och familjens. Våran stolthet, farfar, fader, bästa vän och våran älskade kärlek har lämnat oss den 30 april klockan 5 på morgonen, en tisdag med solsken och varm vind för att hitta sin plats i frid. De gör fortfarande ont när man ser och pratas om han, för en sådan vän som han kommer onte tillbaka till en! Älskar dig farfar och våran stunder ihop kommer att finnas. Vi ses snart oh jag vet att du mår bättre nu och slipper lida!