Måndag

Vad ska man säga då. Söndags kvällen fram till måndags morgon har jag inte sovit ett dugg .. Hur kommer det sig? Jo, jag har inte känt mig orolig eller stressad överlag utan mer inte haft hopp eller vilja till något.

Jag hade ett prov, ett skriftligt förra veckan och jag vet att det gick åt skiten och idag så skulle jag ha ett kunskapsprov (där faktan är baserad på)

I alla fall när man kommer idag till skolan vid nio så sätter jag mig ner med läraren . . Där konversation gick till så här;

Läraren: du klarade inte den skriftliga provet men i och med att du har lagt så mycket energi på den första momenten så kommer jag att göra en särskild prövning på det eftersom det skulle vart slut förra veckan.
Men jag vet att du har kapacitet till det. Sen är det en yrkes skada från universitet. Men i allafall jag kan ge fig ett vg om du fixar detta papper och så nästa gång du gör en särskild prövning hos mig är jag övertygad om att du får ett MVG

Jag: tack och jag håller med dig men jag gör papperet.

Så under tiden jag gjorde papperet så fick jag ta rast medan han läste igenom den och sa att den såg bra ut och jag skulle fortsätta.

När jag var klar med provet så tog jag en rökpaus för att han skulle ögna igenom skiten och det slutade med glädje att jag får ett VG!

Tack vare läraren så har jag aldrig fått så många chanser så som han gav mig under en prövning. Vilket man inte får göra.

Hej!
Man kan inte tro vad fort tiden går .. Min dag har vart så där; min lillebror blir 19 år och så klart slår familjen på stort! Samtidigt får man reda på att lillsyrran ska sova på hotell i Gbg nästa vecka och åka på kryssning veckan därefter. Inte så roligt! Tyvärr så hade jag inte fått denna privilegium och nej jag får inte ens vara ute i hela två timmar med mina vänner. Men som sagt när man är svarta fåret så händer det att man blir som en fånge, helt fängslad! Men jag orkar inte säga emot eller bråka, för att man vet att det blir så att jag har fel och dom rätt! För dom behandlar mig som en bebis, och jag blir irriterad för att de inte visar hänsyn eller respekt mot mig när jag pratar med dom, tex ej svarar eller undviker mig. Så jobbigt har det aldrig vart som idag. Men men inte konstigt att man känner för att ta livet av sig och bara njuta .. Ibland så känns det så rätt när jag lyssnar på låtarna hold on och the day i die is the happiest day of My life av GC! För jag förstår verkligen!

En torsdag.

Min söta och underbara bror tog studenten igår, en onsdag. Vad tiden går fort, minns när han var 3 år och vi lekte med lego. Dom tiderna saknar man.
Nu, även om jag älskar honom undermedveten så hatar jag honom ytligt. Nu när han var 16 år fram tills nu, insåg man vilken pina han är och vad elak han är. Det är störande att han är riktigt pina mot just mig och ingen annan i släkten. Varje gång släkten samlas så hör man hans tjatter mot mig utan att jag har ens fått uttala mig. Min psykoterapeut tycker att jag överdriver, tyvärr så gör jag inte det. Han gör min dag till en katastrof. Han kan säga ^åk till psyket^. Jag borde ta åt mig, men efter ett ta så tycker man att det bör få ett slut, men nej så är inte fallet. Till slut så undrar man om man ska ta en annan väg ut.
Ni tror att det är bara flytta och du är myndig, men nej så är det värderingar, religion och kultur som spelar stor roll. Oftast tänker jag varför just jag? Hur mycket ska jag byta skepnad så att folk ska förstå att något är fel?

Jaja, struntsaks!
Åter till studenten.
Idag, en torsdag så var det tänkt att jag skulle studera hela dagen, men nej. Jag är tvungen att vara den som ska hjälpa till! Jag blir galen, min familj består av tre flickor (inklusive mig) och två killar. Men tanken är att tjejerna ska hjälpa till, men min tvilling (jobbade) och den yngste flickan var istället med dom andra och hade Kul medans ja var tvungen att gå fram och tillbaka hela tiden, ''hämta dit och datt''
Man kan säga att jag blev riktigt irriterad, och mina föräldrar säger att dom inte favoriserar någon eller nån. Men åter igen bevisar dom att jag och min tvilling är dom som behandlas orättvis

Men att klaga hjälper ju inte och även om man säger ifrån så har man fel. Jag vet inte hur jag ska handla för att det ska bli en rättvisa!

En notering: jag säger inte att jag är ensam om problemet, men att jag verkligen kan sätta mig in i den personens situation.

Har ni några tips eller förslag? Så får ni gärna kommentera.

En torsdag.

Min söta och underbara bror tog studenten igår, en onsdag. Vad tiden går fort, minns när han var 3 år och vi lekte med lego. Dom tiderna saknar man.
Nu, även om jag älskar honom undermedveten så hatar jag honom ytligt. Nu när han var 16 år fram tills nu, insåg man vilken pina han är och vad elak han är. Det är störande att han är riktigt pina mot just mig och ingen annan i släkten. Varje gång släkten samlas så hör man hans tjatter mot mig utan att jag har ens fått uttala mig. Min psykoterapeut tycker att jag överdriver, tyvärr så gör jag inte det. Han gör min dag till en katastrof. Han kan säga ^åk till psyket^. Jag borde ta åt mig, men efter ett ta så tycker man att det bör få ett slut, men nej så är inte fallet. Till slut så undrar man om man ska ta en annan väg ut.
Ni tror att det är bara flytta och du är myndig, men nej så är det värderingar, religion och kultur som spelar stor roll. Oftast tänker jag varför just jag? Hur mycket ska jag byta skepnad så att folk ska förstå att något är fel?

Jaja, struntsaks!
Åter till studenten.
Idag, en torsdag så var det tänkt att jag skulle studera hela dagen, men nej. Jag är tvungen att vara den som ska hjälpa till! Jag blir galen, min familj består av tre flickor (inklusive mig) och två killar. Men tanken är att tjejerna ska hjälpa till, men min tvilling (jobbade) och den yngste flickan var istället med dom andra och hade Kul medans ja var tvungen att gå fram och tillbaka hela tiden, ''hämta dit och datt''
Man kan säga att jag blev riktigt irriterad, och mina föräldrar säger att dom inte favoriserar någon eller nån. Men åter igen bevisar dom att jag och min tvilling är dom som behandlas orättvis

Men att klaga hjälper ju inte och även om man säger ifrån så har man fel. Jag vet inte hur jag ska handla för att det ska bli en rättvisa!

En notering: jag säger inte att jag är ensam om problemet, men att jag verkligen kan sätta mig in i den personens situation.

Har ni några tips eller förslag? Så får ni gärna kommentera.