En torsdag.

Min söta och underbara bror tog studenten igår, en onsdag. Vad tiden går fort, minns när han var 3 år och vi lekte med lego. Dom tiderna saknar man.
Nu, även om jag älskar honom undermedveten så hatar jag honom ytligt. Nu när han var 16 år fram tills nu, insåg man vilken pina han är och vad elak han är. Det är störande att han är riktigt pina mot just mig och ingen annan i släkten. Varje gång släkten samlas så hör man hans tjatter mot mig utan att jag har ens fått uttala mig. Min psykoterapeut tycker att jag överdriver, tyvärr så gör jag inte det. Han gör min dag till en katastrof. Han kan säga ^åk till psyket^. Jag borde ta åt mig, men efter ett ta så tycker man att det bör få ett slut, men nej så är inte fallet. Till slut så undrar man om man ska ta en annan väg ut.
Ni tror att det är bara flytta och du är myndig, men nej så är det värderingar, religion och kultur som spelar stor roll. Oftast tänker jag varför just jag? Hur mycket ska jag byta skepnad så att folk ska förstå att något är fel?

Jaja, struntsaks!
Åter till studenten.
Idag, en torsdag så var det tänkt att jag skulle studera hela dagen, men nej. Jag är tvungen att vara den som ska hjälpa till! Jag blir galen, min familj består av tre flickor (inklusive mig) och två killar. Men tanken är att tjejerna ska hjälpa till, men min tvilling (jobbade) och den yngste flickan var istället med dom andra och hade Kul medans ja var tvungen att gå fram och tillbaka hela tiden, ''hämta dit och datt''
Man kan säga att jag blev riktigt irriterad, och mina föräldrar säger att dom inte favoriserar någon eller nån. Men åter igen bevisar dom att jag och min tvilling är dom som behandlas orättvis

Men att klaga hjälper ju inte och även om man säger ifrån så har man fel. Jag vet inte hur jag ska handla för att det ska bli en rättvisa!

En notering: jag säger inte att jag är ensam om problemet, men att jag verkligen kan sätta mig in i den personens situation.

Har ni några tips eller förslag? Så får ni gärna kommentera.

En torsdag.

Min söta och underbara bror tog studenten igår, en onsdag. Vad tiden går fort, minns när han var 3 år och vi lekte med lego. Dom tiderna saknar man.
Nu, även om jag älskar honom undermedveten så hatar jag honom ytligt. Nu när han var 16 år fram tills nu, insåg man vilken pina han är och vad elak han är. Det är störande att han är riktigt pina mot just mig och ingen annan i släkten. Varje gång släkten samlas så hör man hans tjatter mot mig utan att jag har ens fått uttala mig. Min psykoterapeut tycker att jag överdriver, tyvärr så gör jag inte det. Han gör min dag till en katastrof. Han kan säga ^åk till psyket^. Jag borde ta åt mig, men efter ett ta så tycker man att det bör få ett slut, men nej så är inte fallet. Till slut så undrar man om man ska ta en annan väg ut.
Ni tror att det är bara flytta och du är myndig, men nej så är det värderingar, religion och kultur som spelar stor roll. Oftast tänker jag varför just jag? Hur mycket ska jag byta skepnad så att folk ska förstå att något är fel?

Jaja, struntsaks!
Åter till studenten.
Idag, en torsdag så var det tänkt att jag skulle studera hela dagen, men nej. Jag är tvungen att vara den som ska hjälpa till! Jag blir galen, min familj består av tre flickor (inklusive mig) och två killar. Men tanken är att tjejerna ska hjälpa till, men min tvilling (jobbade) och den yngste flickan var istället med dom andra och hade Kul medans ja var tvungen att gå fram och tillbaka hela tiden, ''hämta dit och datt''
Man kan säga att jag blev riktigt irriterad, och mina föräldrar säger att dom inte favoriserar någon eller nån. Men åter igen bevisar dom att jag och min tvilling är dom som behandlas orättvis

Men att klaga hjälper ju inte och även om man säger ifrån så har man fel. Jag vet inte hur jag ska handla för att det ska bli en rättvisa!

En notering: jag säger inte att jag är ensam om problemet, men att jag verkligen kan sätta mig in i den personens situation.

Har ni några tips eller förslag? Så får ni gärna kommentera.