Ja, man kan säga att mitt liv består av berg och dalbana så som alla andras .. I alla fall, jag och min bästa vän bröt våran vänskap för våran skull. Vi mådde inte bra i den relationen. Men ändå om vi sluta prata och ta kontakt med varandra, så finns hon i mitt hjärta och aldrig någon som jag kommer att glömma. Visst hade hon sina brister så som jag har. Men då såg man inte sina egna fel. Man kanske behöver en paus eller bara ta avstånd från varandra? Vem vet man kanske växer och får en större perspektiv. Under dessa månader då vi inte har haft kontakt med varandra så har jag insett att jag är starkare än jag ser ut och att oavsett vad som än händer så finns det alltid någon där.

Det är två stora steg som jag har förstått och insett. Vilket skrämmer mig och känslorna tär på en. Det handlar inte bara om det utan tanken på att arbetsträna gör mig vettskrämd och tankar kommer upp så som fixar jag det? Händer det igen? Dömer dom mej?

Någon glädjande som har inträffat är att den vänskapen som jag har brutit upp med, är att vi har börjat ta kontakt med varandra igen och det kändes tryggt och säkert. Vi nämnde båda att vi saknar varandra och älskar varandra. Det kändes lätt och öppet att prata om det.

Vi får se hur det går ??
Tack för mig!